Mangårdsbyggnaden på Olkkuri gård. Riven under 1900-talet. (efter fotografi)
SLÄKTEN OLKKURI 1539-1930
AV ERIK JOHANSSON KUOKSU
De första släktmedlemmarna återfinns i byn Kainuunkylä, även kallad Helsingbyn, år 1539, men då denna släkt, liksom alla tornedalssläkter, någon gång måste ha invandrat till Tornedalen, har ett antal teorier om släktens ursprung uppstått. Dessa teorier bygger dels på senare släktleds sägner om sina förfäder, dels på studier av de tidigast kända släktmedlemmarnas namn.
Namnet Pajari, som torde ha varit släktens ursprungliga namn, är ett inte ovanligt släktnamn i Finland; år 1998 bars det av ca. 830 personer, en tredjedel av dessa bor intressant nog i finska Lappland och Uleåborgstrakten, övriga i södra Karelen. I äldre tid har namnet förekommit i Karelen, Österbotten (bl.a i Kemi socken) och sydvästra Finland. Namnet förekommer i Finland sedan 1300-talet, och det tolkas i litteraturen dels som "Bojar", d.v.s. rysk högreståndsperson, men även i Karelen beteckning på en rik eller mäktig man överhuvudtaget; dels som ett namn på någon av tyskt, närmast bayerskt, ursprung. Förutom i Finland förekommer det även i Baltikums handelsstäder. Stammen Paja, analyserad för sig, kan dels betyda smedja, dels kan det, enligt Erik Wahlberg, vara en form av namnet Paulus. Pajari kan alltså även tolkas som "en som bor vid en smedja" eller "en som bor där Paul bodde". I många släktgrenar, t.ex. Kuoksu och Aaro, har det berättats att släkten härstammar från Tyskland, och kommit till Tornedalen från Värmland, vilket inte bör tolkas för bokstavligt; Värmland skall nog uppfattas som "någonstans långt söderut i Sverige". Vissa har också hävdat att släkten från början var en tysk adelsätt.
Mangårdsbyggnaden på Olkkuri gård. Riven under
1900-talet. (efter fotografi)
Gårdsnamnet Olkkuri, som bevarats i skrift sedan 1601, men antagligen varit släktgårdens namn sedan 1500-talets mitt förekom även som alternativt namn på gården Kuussaari i Raumo under åren 1606 och 1609. Olkkuri kommer av "Olkku", en Tornedalsk form av "Olof", varför gårdsnamnet i Kainuunkylä torde syfta på Olof Joensson, medan det i Raumo, sannolikt syftar på Olof Olofsson Drucken el. Kuussaari. Olof Joenssons sonson Ludvig Joensson är den förste Tornedaling som kan beläggas med namnet Ludvig. Ludvigs kusin, Dynis Nilssons förnamn har tolkats som en finsk form av namnet "Tönnies", "Tönnes", el. "Thüns", en tysk form av namnet Antonius. Dessa båda har givit upphov till hemmansnamnen Lovikka och Tyni. I Tornedalen, liksom i hela Bottenviken, fanns under medeltiden en rad viktiga handelsplatser; birkarlarna stod säkerligen i förbindelse med många långväga köpmän, ryssar, stockholmare, sydfinnar och inte mist tyskar. Det bodde också på 1500-talet personer med tyska namn i såväl Öster- som Västerbotten; t.ex. bodde en Staffan Sanlandh i Pedersöre 1548; Per Halden, Siffrid Hallen och Michell Flemingh bodde i Mustasaari samma år. I Umeå fanns 1543 en Joon Tysk; Karungi bodde 1539-1661 Olof Persson Iunckare (Juncker?) i Alkkula bodde 1554-1606 birkarlen Jöns Henriksson Galther (Walther?); i Vojakkala bodde 1539-53 Raffwal Tars (Tarsch = sköld) o.s.v. Dessa kan tillhört tyska släkter som först handlat med bottningar, och sedan bosatt sig i Öster- och Västerbotten för att bedriva handel därifrån. Personnamnen Ludvig och Dynis och släktnamnet Pajari, liksom att släkten på 1500-talet innehade birkarlsrättigheter, och därmed ägnade sig åt handel är onekligen intressanta, sedda i ljuset av den gamla släktsägnen om släktens tyska ursprung; de tyder på att sägnen kan vara riktig, även om dessa indicier på intet sätt bevisar det.
Möjligt är också att släkten är av ryskt-karelskt ursprung; ryssar och kareler var precis som tyskarna inblandade i handeln i Bottenviken, och kan naturligtvis också ha bosatt sig där, även om de inte lämnat så många spår efter sig i källorna som eventuella tyskar har gjort. Det som kan tyda på ryskt eller karelskt ursprung är följande; namnet Pajari förekommer i Karelen; Olkku för Olof, kan möjligen tolkas som det ryska "Oleg". Dynis, kan eventuellt också tolkas som "Dionysius", ett typiskt ortodoxt dopnamn. Detta namn förekommer faktiskt i släkten; en av Mickel Dynisson Ajos söner, född 1742, döptes till Dionysius, men det rör sig troligen om en skrivaretymologi för Dynis. Hursomhelst vet vi att släkten då den först uppträde var besutten i Kainuunkylä. Därför kan den, oberoende av var den härstammar ifrån, utan tvekan kan kallas en äkta Tornedalssläkt.
Joen (Pajari).
Född senast omkring 1465. Antagligen birkarl och
husbonde på Olkkuri gård i Kainuunkylä. Hans gård torde ha bestått av 6
spannland åker och 24 lass äng, vilket skulle ha gjort den till en av de största
i Övertorneå socken. Sannolikt avled han före 1539, då hans gård var uppdelad
mellan hans söner. Den sannolikt äldste sonen Olof fick överta halva gården,
medan de två yngre sönerna Erik och Anders fick dela på den andra halvan. Man
vet förutom detta ingenting om Joen; hans existens kan endast beläggas genom
sönernas patronymikon, men han bör ha varit birkarl, då hans efterkommande
innehade birkarlsrättigheter, och denna titel var ärftlig.
Gården Olkkuris
bomärke:
Barn:
1. Olof - se tabell
2
2. Anders. Besutten i Kainuunkylä 1539-43
3. Erik. Besutten i
Kainuunkylä 1539-43
Olof Joensson
(Pajari el. Olkkuri) (Från tabell 1).
Född omkring 1485 Husbonde på Olkkuri gård i Kainuunkylä 1539-49, antagligen
birkarl. Död
mellan 1550 och 1554. Han omnämns första gången i bågskattelängen för
Västerbotten år 1539, den första skatteländ som upprättats för Tornedalen. I
jordeboken för 1543 skattade "Olaff Iönson" i "Helsingebijn" 112 penningar för 3
spannland åker och 16 lass äng, vilket gjorde hans gård till den största i byn,
och avsevärt större än medeltalet för gårdar i Övertorneå. Han kunde dock inte
på långa vägar mäta sig med de rikaste birkarlarna, som Olof Anundsson (Tulkki)
i Armassaari eller Henrik Larsson (Oravainen), vilka samma år skattade 408,
respektive 448 penningar för sina gårdar. Olof Joensson var husbonde på den gård
som senare kom att kallas Olkkuri, antagligen efter honom. Ur denna odelade gård
har sedan brutits fastigheterna Kannala, Kuurunen, Tyni och Lovikka. Olof
återfinns i längderna som husbonde fram till 1553, men hans söner är upptagna i
längderna sedan 1551, varför han kanske hade avlidit redan då. Det kan inte råda
något tvivel om att Olof Joensson var birkarl; något som dock inte bevisas, då
de första birkarlslängderna är från 1553, och Olof vid denna tid sannolikt redan
var död, men då hans två söner innehade birkarlsrättigheter, bör även Olof ha
varit birkarl. Förutom släkten Olkkuri fanns i Kainuunkylä birkarlssläkterna
Rousuniemi; av denna släkt omnämns Bengt Andersson som birkarl 1559 och Anund
Nilsson 1600, och Liisa; Frans Henriksson av denna släkt var birkarl 1590.
Gården Olkkuris
bomärke:
Barn:
1. Nils
2. Joen - se tabell
4
3. Mickel k. 1551-76. Han bodde med brodern Joen, och innehade ensam
fiskerätten i "Nechelle tresk", dvs. Näkkäläjärvi.
?4. Henrik. Son: Lars
Pajari, k. 1613-21
?5. Olof. Son: Hans Pajari, k. 1601-11
Joen Olsson
(Olkkuri) (Från tabell 2).
Husbonde på Olkkuri gård i Kainuunkylä 1551-93. Omnämnd som birkarl
jämte
brodern Nils år 1559. Han ägde tillsammans med en Nils Henriksson fiskerätten i
"Lossme tresk" (Lampisjärvi) och fiskade ensam i "Kosua tresk" (Kuoksusuando).
Gården Olkkuris
bomärke:
Barn:
1. Henrik
2. Ludvig - se tabell
6
?3. Jöns Pajari k. 1586-1613. Bosatt i Kainuunkylä. Utfattig
1613.
Ludvig Joensson
(Olkkuri) (Från tabell 4).
Husbonde på Lovikka gård i Kainuunkylä 1596-1622. Han övertog den del av faderns
gård, som efter honom, kom att kallas Lovikka. Namnet Lovikka har genom tiderna
fått olika förklaringar, men det kan inte råda någon tvekan om att detta
hemmans-, by- och släktnamn kommer av namnet Ludvig, som i Finland vid
1500-talets slut skrevs bl.a. "Louika" och "Lodvika". Lovikka gård var på 1/3
mantal, vilket senare omlades till 3/8 mantal. År 1613 betalade "Lodwich
Jönsson" 3 daler i Älvsborgs lösen, och 1620 var gårdens djurbesättning 1 häst,
1 tjur, 7 kor, 1 kviga och 7 får. Gården var efter tornedalska förhållanden
ganska medelmåttig, men hästen var en statussymbol, som långt ifrån alla hade
råd att unna sig.
Gården Lovikkas bomärke:
Barn:
1. Nils Lodvijk *1597 -
se tabell 7
2.
Margareta. G.m. Simon Henriksson, som anlade byn Kangos på 1630-talet. På
grundval av att Simon Henrikssons son bar namnet Ludvig, har man antagit att han
var gift med en dotter till Ludvig Joensson Olkkuri. Detta eftersom han var den
enda i Tornedalen som dittills burit detta namn.
Nils Ludvigsson Lodvijk (Från tabell 6). Nils Lodvijk skall ha varit född 1597. Han övertog sin fars gård 1623. År 1638 hade han 1 fåle, 7 kor, 1 bagge och 4 får på gården. Året därpå hade han 1 hingst, 1 ungt sto, bara 3 kor, 5 fullvuxna får och ett ungt får i sin ägo. Detta år, 1639, inträffade något som för alltid skulle förändra släktens öden; Nils blev uttagen till soldat, trots att han vid detta tillfälle bör ha varit drygt 40 år. Det kan tyckas märkligt att en medelålders husbonde blev uttagen till soldat, men den jordlösa ungdomen i Tornedalen, som var den huvudsakliga gruppen för soldatrekrytering, var decimerad av utskrivning till trettioåriga kriget, och inte ens stadgade husbönder kunde vara säkra på att undgå krigstjänst. Nils insåg antagligen att utskrivning betydde nästan säker död i något slag eller, vilket var vanligare, i någon fältsjukdom, och för att undvika detta öde övergav han sin gård, och flyttade med sin familj till ödemarken mellan Junosuando och Tärendö.
Man bör nog inte se detta som ett utslag av feghet; Nils tänkte antagligen mest på sin familj; många familjer sjönk ner i djupaste fattigdom och elände när husbonden var ute i kriget, eller låg i någon massgrav. Det är ingen slump att många släkter inom alla samhällsklasser dog ut under första halvan av 1600-talet. Nils gav sitt nybygge samma namn so sin hemgård; Lovikka. Detta nybygge, som blev grunden för byn Lovikka, låg antagligen på Eroniemi, mitt emot den nuvarande byn. Lovikkagården i Kainuunkylä övertogs av Nils Lodvijks kusins make Mickel Mickelsson Kyrö, som senare också blev husbonde på Olkkuri gård. På kort tid kom Lovikka nybygge att bli den största av de perifera gårdarna i Övertorneå socken; åren 1640-1727 hade den et stabilt mantal på 3/8, alltså lika stort som Lovikka gård i Kainuunkylä. Nils Lodvijk kunde alltså, trots allt, se tillbaka på ett ganska lyckat liv, när han avled omkring 1659. Han hade lämnat en ansenlig gård bakom sig, och byggt upp en ny; lika stor som den förra.
I tidskriften Tornedalen (nr. 11) återges en sägen berättad av Eino Thyni i Lovikka, om hur Lovikka by grundades. Den torde tvivelsutan gå tillbaka på en tradition om Nils Lodvijks första möte med sin blivande boplats, men namnet Nils har i sägnen ersatts med Esaias, antagligen syftande på Esaias Olofsson Tyni (tab. 102), men det torde sakna betydelse för sägnen som sådan. I följande återgivning av sägnen har jag bytt ur namnet Esaias mot Nils, som en rättelse:
"Enligt sägen skulle den första bebyggaren ha varit från finska sidan av Torne älv i nedre Tornedalen. Han hette Nils. Och som många andra i trakten så skulle han också flytta till ett annat ställe, där det fanns större jaktmarker och rikare fiskevatten. Tidigt på våren, strax efter islossningen, gjorde han sin älvbåt klar och tog med sig de nödvändigaste verktygen och sina jakt- och fiskeredskap och begav sig uppåt älven. Efter en besvärlig färd, där han många gånger fick dra båten förbi forsarna, kom han så till en plats, som han tyckte kunde vara lämplig att bygga en stuga på. Det hade redan förut varit fiskare där om somrarna, och dessa hade rest opp s.k. "nili" ett slags bodar på höga stolpar, där de torkat och förvarat både fisk och kött under sina färder uppför älven. Den platsen heter än idag Nilimaa. Men eftersom det var kväll, så gjorde denne Nils i ordning en bädd av ris och lade sig att vila till påföljande dag, då han tänkte börja sitt arbete där. Men den natten drömde han att en tomte (Maahiainen? Red. anm.) kom till honom och sade: "Bosätt dig inte här, utan fortsätt över viken där längre upp, tills du kommer till en plats, där vatten rinner från tre håll och bildar en vårbäck, som flyter ut i älven! Men på den här platsen kommer ingen att leva i överflöd, men ingen kommer heller att dö av svält" - När han vaknade på morgonen, så beslöt han att inte stanna där han var utan fortsätta till det av tomten anvisade stället. Det visade sig, att platsen, som tomten beskrivit för honom, också fanns i verkligheten. När han där steg ur båten, såg han en orm ligga på stranden alldeles intill den plats, där båten stött emot och det ansåg han vara ett gott tecken. Där började han bygga sig en bostad. Om han fortsatta levnadsöden säger sägnen ingenting… "
En annan variant av samma sägen återfinns i Samuli Paulaharjus "Ödebygdsfolk":
"… och från finska sidan, Tyni i Kainuu, kom också den förste boaren i Lovikka, omkring fyra mil uppåt från Pajala. En gammelmora i Kainuu hade gett utvandrarna et ord på vägen: 'Där ni tycker att stranden är som fulast, där går ni i land… och det är ett bra ställe.' De stakande steg i land på den fula stranden och tänkte börja bygga. Men på natten kom en pojke i en dröm och sade: Gör inte början här. Här lever ingen på säden och dör ingen av svält Men gå till Laajvaradalen! Dit gav man sig av på morgonen, när solen lyste genom skogen. En orm mötte man - det var ett gott tecken. Man stannade i en riktigt gruvligt ful gransvacka, innerst i en rundad strandbukt, och byggde där et litet rökpörte med vindögonluckor. Det var början till nya Tynigården. I närheten stod en nili, en stolpbod som Nedertorneåborna någon gång byggt år sig som fiskebod. Bredvid den kom nu ett hus till, som fick heta Nilimaa. Och byn som småningom växte upp kring strandgröpningen kallades för Lovikka, efter lovi, som betyder urtag. Gamle Keksi [1600-tals skalden Anders Mickelsson Keksi, känd för sitt kväde om vårfloden 1677] erinrar sig redan han att en översvämning klöv i Lovikka loss en strandäng. Tyni första svinstia står ännu kvar i byn, och det första pörtet är skogslada någonstans på myren."
Tittar man i
Paulaharjus efterlämnade uppteckningar på Suomen kirjalisuuden seura i
Helsingfors finner man att denna berättelse är i själva verket en sammanslagning
av två olika sägner berättade av Johan Fredrik Hannu (*1846) och August Tyni
(*1857) i Lovikka. I originaluppteckningen står faktiskt också att byns grundare
kom från Kainuunkylä, och inte från Kainuu.
Nils Ludvigsson Lodvijks
bomärke:
Barn:
1. Nils
2. Per
3. Olof d. 1686 - se
tabell 98
4. Erik Lautakoski -
se tabell 199
Erik Nilsson Lodwika (Från tabell 7). Nybyggare i Lautakoski fram till 1702. Han omnämns i mantalslängderna från och med 1682, men då var nybygget redan etablerat sedan många år. Följande sägen (som finns i flera mycket likartade varianter) berättas om hur det gick till, när Erik flyttade till Latuakoski:
"Första nybyggaren kom till Lautakoski 1673. Hans namn var Erik Nilsson, bördig från byn Lovikka vid Torneälven. Erik Nilsson stannade intill forsen på en plats som kallas för Isoaukea där han skulle bosätta sig. Erik började med att uppföra grunden till sitt tänkta hus. Då Erik en dag skulle vila sig, slumrade han till och fick en uppenbarelse i drömmen om att ej bygga vid forsen för då skulle forsen ta hans barn. I stället skulle Erik Nilsson följa älven en kilometer uppströms och bosätta sig där... Han upplevde drömmen så starkt och följde den vilket gjorde att byn Lautakoski ligger där den ligger nu."
Barn:
1. Henrik
*1659
2. Jakob Lautakoski -
se tabell 245
3. Philip Lautakoski *1677
4. Erik
5. Mickel
6. Malin. G.m.
Henrik Pasu i Kukkola.
Jakob Eriksson
Lodvika-Lautakoski (Från tabell
199). Nybyggare i Lautakoski 1712-42. Jakob Eriksson Lovikka el. Lautakoski
utnämndes 1742 till lanthushållare i Junosuando, och på 1740-talet var han
verksam som postförare mellan Junosuando och Parakka. Jakob hade antagligen
också andra kopplingar till Parakka, eftersom han och Salomon Grape (1662-1742)
i Kainuunkylä upprättade en bouppteckning efter Henrik Mickelsson (Mikkonheikki)
i Parakka. Denna bouppteckning infördes i 1740 år dombok för Jukkasjärvi, men
upprättades antagligen kort efter Henriks död omkring 1717. Gift med Anna
Mickelsdotter Lasu, dotter till Mickel Larsson Lasu och Brita Jönsdotter Mukka i
Junosuando.
Jakob Eriksson Lautakoskis bomärke:
Barn:
1. Esaias
Mäki *1700
2. Anders *1701 - se
tabell 247
3. Erik Jokijalka *1706
4. Nils Palokorva *1710
5.
Abraham * ca 1710
6. Brita 1712-43
7. Mickel * ca 1715
8.
Olof
Anders Jakobsson
Lautakoski (Från tabell
245). Född i Lautakoski 1701. Husbonde på gården Lautakoski nr. 1. Död 2
april 1783 Gift med sin kusin Ingrid Andersdotter Lasu (*1706), dotter till
Anders Mickelsson Lasu och Ingrid Andersdotter i Junosuando.
Barn:
1. Anna
*1734. G.m Lars Eriksson Jatko i Anttis
2. Sofia *1743 G.m. Hans Hansson
Pellikka i Pajala
3. Johan *1747 - se
tabell 248
Johan Andersson
Lautakoski (Från tabell
247). Född i Lautakoski 1747. Husbonde på gården Lautakoski nr. 1. Död 1809.
Gift 1771 med Kristina Josefsdotter Kangoinen (1741-1808), dotter till Josef
Klemetsson Kangoinen och Margareta Larsdotter i Kangos
Barn:
1. Anders
*1771
2. Jakob *1776 - se
tabell 257
3. Greta Stina *1782. Gift 1807 med Karl Olof Karlsson
Oja-Kalla i Saittajärvi.
4. Johan Vinsa *1775
Jakob Johansson Lautakoski (Från tabell 248). Född i Lautakoski 1776. Kallad "Saitta-Jaako", eller "Noitta-Jaako". Han anlade omkring 1800 nybygget Saittajärvi (idag kallat Saittarova), och skall enligt traditionen ha varit en stor nåjd. Jordbrukskonsulenten Walde Lorens Wanhainen har upptecknat följande sägner om honom, berättade av Samuel Niemi (*1874) i Lovikka år 1920:
"Saitta-Jaako eller Noitta-Jaako i Saittajärvi var en av de mest kända trollkarlarna i dessa trakter. Hans rättan namn var Jakob Johan Lautakoski, och han var född år 1776. Han påstås ha varit den första nybyggaren i Saittajärvi by. Vid ett tillfälle blev han själv lidande av att ha känt medlidande med sin häst och strukit honom över sidan, innan han hunnit stilla "de osynliga", som följt efter hästen. Hästen hade blivit stulen på marknaden i Kengis. "De osynliga" (väki) hade hunnit opp tjuvarna först vid Jokijalka nära Kolari vid Muonio älv. Ansatta av "de osynliga" förföljarna var tjuvarna liksom i dödsångest tvungna att återvända med hästen från Kolari. De hade varit så skräckslagna, att de i sin brådska att få återställa hästen, där de hade tagit den, hade kört med ilfart på återvägen till Kengis. Den löddriga hästen såg ut som om den hade varit nära att dö, när tjuvarna äntligen stannade vid den gamla prästgården i Kengis. Hästens ägare, Noitta-Jaako, fick mottaga sin häst där och han kunde inte låta bli att känna medlidande med djuret. Därför strök han med handen över dess sida, innan han kom sig för att stilla andarna som hade följt med hästen. Dessa började nu ansätta honom. De var nära att kväva honom. Men till all lycka hade han med sig kvicksilver i fickan, och det befriade honom fån andarna. Helt fri från dem blev han dock först i den heta ångan (löyly) på bastulaven. Tjuvarna fick var sin hårda örfil av Jaako, men de slapp inte undan med detta straff. En av dem dödades av andarna, den andre tjuvens gård nedbrann till aska, och den tredje fick svåra smärtor i sitt ena ben, som rentav torkade och stelnade till, så att han fick gå med ett träben under hela sitt återstående liv.De osynliga andarna ansatte Jaako även handgripligen ibland. Särskilt besvärlig var den trollkunnige Nulja i Lautakoski, som anföll honom jämt i andanom. På vägen från Lovikka till Lautakoski by måste Jaako en gång vända om till Lovikka. Där fick han hjälp mot Nulja av den trollkunnige Rusu, som också lyckades göra honom fri från Nuljas sällskap. En ung pojke skjutsade Jaako en gång från Lovikka till Saittajärvi, där Jaako hade sitt hem. Andarna anföll honom på vägen och var nära att kväva honom. Då gjorde han tecken åt skjutspojken att denne skulle slå honom i nacken. Pojken lydde honom, och då blev han åter kvitt plågoandarna."
"Noitta-Jaako förmådde dock inte alltid skydda sig själv. Han hade alltid varit osams med "Vousa" i Lautakoski, vars riktiga namn var Erik Lautakoski. "Vousa" hade en gång lurat på honom i sitt gömställe vid Jaakos jaktstig. När denne intet ont anande gick fram på stigen, rusade "Vuosa" på honom och slog honom i huvudet med sitt spjut, så att han förlorade medvetandet. Han hade fått ett stort blödande sår på huvudet. Noitta-Jaako föresatte sig nu att skjuta "Vousa". Efter denna händelse kunde Jaako inte trolla mer, eftersom blod hade flutit ur hans sår. Om sitt beslut att skjuta "Vousa" nämnde Jaako ingenting åt sin hustru, inte heller att "Vousa" hade anfallit honom och tilldelat honom sår i huvudet. Men hustrun började misstänka att något allvarligt hade hänt, eftersom Jaako inte längre brukade ta av sig mössan, varken på dagen eller på natten. Han ville inte heller längre, att någon skulle skrapa hans huvud med en slö kniv. Tidigare hade han alltid velat, att någon skulle skrapa bort mjäll ur hårfästet, såsom sed var, eftersom användning av kammar inte var så vanlig på den tiden. Jaakos hustru lyfte en gång på mannens mössa för att få se, vad han dolde därunder. Hon såg då, att han hade ett stort sår i huvudet, och snart fick hon reda på hela historien om "Vousas" lömska anfall. Hon fick också mannen att besinna sig om hans avsikt att skjuta "Vousa".
"Noitta-Jaako" hade en gång visat sina anteckningar om trolldom för Isak J:son Rovas hustrus, Brita Marias, mor, som var Jaakos egen dotter. Han hade velat låta dottern lära sig hans trollkonster, eftersom han tyckte, att dottern hade ett lugnt sinnelag, som passade en trollkunnig person - hon skulle inte ha besvärat människor i onödan. Dottern ville dock inte lära sig sin fars trollkonster, och sålunda tog Jaako med sig sin förmåga till Tuonela (döden). Någon visste emellertid, att Jaako hade skrivit i sin trollbok med röda bokstäver. Boken förvarade Jaako, påstås det, någonstans under en stenhög. På en resa från södra Finland med ett linlass hade Noitta-Jaako övernattat i en gård nära Uleåborg. Husets lagårdspiga gick tidigt på morgonen till lagården för att tända eld under lagårdsgrytan. När hon såg Jaakos linlass, kunde hon inte motstå frestelsen att taga en linknippa ur lasset - men hon kom inte ur fläcken med det stulna. Hon fastnade vid släden. Jaako gav henne en örfil, och det var allt. "
Även Samuli Paulaharju har i sin bok "Ödebygdsfolk" en del att berätta om Saitta-Jaako. Han förmedlar bilden av Jaako som nekromantiker, en mer tabubelagd sida av hans trollkonst Samuel Niemi medvetet eller omedvetet förteg i sin berättelse:
"Men de verkligt mäktiga nåjderna var de som vågade gå in i herrans eget tempel nattetid för att tala med kyrkohaltiorna [en sorts andar. Min anm.] och dödingarna. Saitta-Jaakko gick ofta i nattkyrka för sig själv. Dörrarna sprätte upp av sig själva, och så skuttade Jaakko jämfota över tröskeln och uträttade sitt ärende inne framför altaret… Men till söndagsgudstjänsterna kom Jaakko inte, och inte till Herrens nattvard."
Saitta-Jaako hade en
stor familj, och hans barn kom att nästan ensamma befolka byn Saittajärvi. Många
av hans ättlingar var skickliga snickare och båtbyggare, och utökade på det
sättet sina inkomster. Död omkring 1850. Gift 1810 med Anna Maria Matsdotter
Kurravaara (*1774), dotter till Mats Johansson Kurravaara och Anna Bengtsdotter
i Tärendö.
Barn:
1. Anna Greta *1810. G.m. Per Nilsson Poidnak, skogssame
i Pajala
2. Johan Fredrik
Välivaara *1815 - se tabell 258
3. Jakob Vilhelm
Jaako *1817
4. Maria Johanna *1819. Bosatt i
Ylikodanmännikkö. Barn: Isak Mariasson 1858-1935. Sedan snickaren Olof
Samuelsson Fors (1832-1915) i Junosuando erkänt faderskapet kallades han Isak
Olsson Fors. Han blev predikant och hemmansägare i Kuoksu.
5. Anders Välitalo
*1822
6. Karl Isak
Pulkkaniemi *1825
7. Mats Emanuel Ylitalo *1828
Johan Fredrik
Jakobsson Välivaara (Från tabell
257). Född i Saittajärvi 1815. Nybyggare i Saittajärvi. Död 3 november 1866.
Gift med Eva
Kajsa Eriksdotter Lautakoski (*1820), från tabell 512.
Johan
Fredrik Jakobsson Välivaaras bomärke:
Barn:
1. Maria *1847. G. 1867 m. Lars
Stålnacke i Parakka
2. Eva *1851
3. Isak *1853 - se
tabell 259
4. Brita *1856 G.m Filip Andersson Stålnacke i Parakka
5.
Karl *1862 - se
tabell 262
Isak Johansson
Wälivaara (Från tabell
258). Född i Saittajärvi 11 mars 1853. Husbonde på Välivaara gård i
Saittajärvi (Saittajärvi nr. 4). Gift första gången 1878 med Sofia Isaksdotter
Lantto (*1855), dotter till fjärdingsmannen
Isak Lars Samuelsson Fors-Lantto och Eva Kajsa Isaksdotter Vänkkö i Pajala. Gift
andra gången med Ida Vilhelmina Kenttä (*1871) från Pajala.
Barn i första
äktenskapet:
1. Johan Axel *1879
2. Hilda *1881
3. Lars 1881-före
1883
4. Lars
Adolf *1883 - se tabell 260
Barn i andra äktenskapet:
5. Otto Albin
*1892
6. Agnes Teresia *1894
7. Isak William *1895
8. Artur Alexander
*1891. Han inkom till Kiruna 1921 och arbetade frän och med detta år till
pensionen 1962 vid LKAB. Han var medlem av vpk, och (1937) ledamot av
kommunalnämnden, kommunalfullmäktige och fattigvårdsstyrelsen, vice ordförande i
hälsovårdsnämnden, ledamot i småbrukarenämnden och nykterhetsnämnden. Artur
Välivaara var också aktiv i den finsktalande kulturorganisationen i Kiruna.
9. Hilding Nikolaus
*1900 - se tabell 261
10. Oskar Fredrik *1903
11. Syrena Alvina *1905
Lars Adolf
Välivaara (Från tabell
259). Född i Saittajärvi 1883. Hemmansägare i Saittajärvi (Saittarova). Gift
med Josefina Kettunen (*1889)
Barn:
1. Inge Adolf *1909
2. Sven Edvard *1911
3. Hildur Alvina *1913
4. Svea Josefina *1915
5. Johan Axel *1918
6. Alma Adela *1920
7. Bertil Artur *1924
8. Tea Charlotta *1928
Hilding Nikolaus
Wälivaara (Från tabell
259). Född i Saittajärvi 3 december 1900. Hilding Willivaara inkom till
Kiruna under 1920-talet, och blev gruvarbetare. Han var medlem av vpk, och var
"Alltid aktiv och iderik, ibland med kritiska meningar om olika företeelser i
verksamheten, men med inriktningen att nå bättre resultat för partiet. En av
hans sista insatser i organisationslivet var då han med sedvanlig bravur ledde
årsmötet i mars (1972)". Hilding Willivaara vann allmän respekt och aktning för
sina insatser i socialnämnden, och nykterhetsnämnden i Kiruna och var därtill
aktiv i kyrkopolitiken. Han avled under en resa till gruvförbundets semesterhem
i Insjön. Död 27 juni 1972. Gift med Sigrid.
Barn:
1. Fred
2. Birgit
Karl Johansson
Välivaara (Från tabell
258). Född i Saittajärvi 18 oktober 1862. Gruvarbetare i Gällivare kyrkby.
Gift 1890 med Brita Maria Johansdoter Keppo (*1864), dotter till Johan Mariasson
Keppo och Brita Maria Henriksdotter i Moskojärvi.
Barn:
1. Johan Hjalmar
*1890 - se tabell 263
2. Sofia Maria Karolina *1892
3. Karl Hilding
*1894
4. Uno August *1896
5. Axel Vilhelm *1898
6. Oskar Arthur
*1900
7. Gustav Adolf *1903
- se tabell 264
8.
Erik Gottfrid
*1905 - se tabell 265
9. Ida Viktoria 1908-08
10. Ingrid Sylvia *1910
Johan Hjalmar
Välivaara (Från tabell
262). Född i Jukkasjärvi församling 1890. Gruvarbetare i
Gällivare.
Barn:
1. Elin Josefina *1912
2. Viola Viktoria *1913
3. Karl Bertil *1916
4. Sten Vilhelm *1918
5. Sven Herbert *1920
6. Lillian Constance 1922
7. Olof Östen *1924
8. Asta Elisabet *1926
9. Roland Ingemar *1928
Gustav Adolf
Välivaara (Från tabell
262). Född i Gällivare 1903. Gruvarbetare i Gällivare. Ledamot av
municipalfullmäktige och municipalnämnden i Gällivare. Gift med Elin Ingeborg
Stålnacke (*1906).
Barn:
1. Gustav Lennart *1924
2. Sören Gottfrid *1926
3. Nancy Gunborg Viola *1929
Erik Gottfrid
Välivaara (Från tabell
262). Född i Gällivare 1905. Gruvarbetare i Gällivare. Gift med Hilda Maria
Johansdotter Lantto (*1905).
Barn:
1. Östen Sigvard *1929
2. Stig Erik *1930
NÅGRA ETNOLOGISKA NOTISER
Birkarlarna var den feodala överklassen i övre Norrland (ett par exempel på personer som burit titeln finns dock även från Jämtland) under medeltiden och fram till 1620 då deras rättigheter avskaffades. Titeln birkarl är av omtvistat ursprung; den har tolkats bl.a. som "Man från Pirkkala, "Bäverkarl", eller "Bergherre", men den synes ha varit väl etablerad redan på 1300-talet. Den portugisiska Portugisen Damianus a Goës, som reste i Sverige på 1500-talet, räknade dem till adeln, vilket säkerligen beror på att han försökte göra deras samhällsställning begriplig för en europeisk publik, de var dock onekligen Bottenvikens motsvarighet till det samtida svenska frälset, vilken inte skall förväxlas med sin efterträdare i Sverige; adeln.
Birkarlarna omnämns för första gången i ett brev, utfärdat i Telge den 5 september 1328 av drotsen Knut Jonsson på konung Magnus Erikssons uppdrag. I detta brev tillförsäkrades birkarlarna bl.a. ensamrätt på kolonisationen av Torne och Kemi älvdalar, och deras ensamrätt att handla med samerna erkändes av kronan.
Bikarlarna hade antagligen från början varit storfurstens av Novgorods skatteuppbördsmän i Lappland. Under högmedeltiden låg större delen av Lappland under ryskt inflytande. När den svenska kronan på 1300-talet började inressera sig för lappmarkshandeln och kristnandet av samerna, gick birkarlarna i deras tjänst, mot att deras privilegier bibehölls.
Birkarlarna var uppdelade i fyra kompanier; Ume, Lule, Torne och Kemi kompanier, vart och ett med säte i respektive socken. Torneå kompani var det största och rikaste; det hade ensamt samma tyngd som de tre övriga tillsammans. Birkarlarna ärvde sina rättigheter från far till son, men det förefaller också som om släkter som inte från början haft birkarlsrättigheter kunder erhålla dessa genom giftermål eller köp.
Birkarlarna hade nästan oinskränkt makt över Lappland från Bottenviken och ända upp till Ishavet och norska kusten. De hade som sagt monopol på handel med samerna, men birkarlarna i Kemi, Torneå och Luleå hade dessutom rätt att beskatta samerna. Umeåbirkarlarna verkar inte ha haft denna rättighet. Skatten, som vanligen betalades i pälsverk, kallades bågskatt, eftersom varge same som var stark nog att spänna en båge var tvingen att betala den. Enligt Johannes Bureus, som själv tillhörde en birkarlssläkt, hade birkarlarna tillägnat sig denna beskattningsrätt genom våld, men man vet inte om det stämmer.
Vissa uppgifter från senmedeltiden antyder att samerna vid denna tid var livegna under birkarlarna; det sägs bokstavligen att birkarlarna ägde samer, och hade rätt att köpa och sälja dessa mellan sig på samma sätt som godsägarna i Ryssland ännu på 1800-talet köpte och sålde livegna. Att birkarlar ägde samer behöver dock inte nödvändigtvis betyda att samerna var direkt livegna; det kan också tolkas som att birkarlarna sålde handelsrättigheter med olika samefamiljer mellan sig.
Birkarlarna var hursomhelst i allmänhet inga änglar; bevarade källor visar att de vanemässigt utsatte samerna för olika former av övervåld. De flesta hade också "lappekonor", som de levde tillsammans med då de var i fjällen, även om de hade hustur i älvdalarna. Äktenskapsbrott mellan birkarlar och samekvinnor var ett av de vanligaste brotten under tingen på 1500-talet; det förefaller nästan som om birkarlarna betraktade böterna för äktenskapsbrott som en sorts fast avgift.
Under medeltiden erlade bikarlarna genom kompanierna en gemensam skatt till konungen. För Torne kompani var denna skatt årligen 2 mårdskinn och 320 ekorrskinn. Gustav Vasa, som var motståndare till birkarlarna, då han ansåg att de berikade sig på kronans bekostnad och undergrävde kronans auktoritet i Lappland, fördubblade 1528 denna skatt. Han skattelade också birkarlarnas gårdar, och upphävde 1554 birkarlarnas beskattningsrätt, varefter särskilda lappfogdar utnämndes för att handha skatteuppbörden i Lappmarken.
Ärkebiskopen Olaus Magnus, som själv hade haft kontakter med birkarlar, och 1518 varit i Tornedalen, ger i sin "Historia om de nordiska folken" en levande bild av birkarlarnas verksamhet, rikedom och långväga handelskonakter:
"Invånarna i Norrbotten lever huvudsakligen av fiske. Icke som deras åkerjord skulle vara ofruktbar, men de ha så stor rikedom på god fisk, att den rikligen förslår till att därför tillbyta sig alla nödvändighetsvaror. Också äro de väl försedda med litet av varje.
Från Spanien och Portugal tillhandla de sig gott vin och salt; från England och Flandern dyrbara tyger; från de tyska städerna varjehanda husgeråd och prydnadssaker och dessutom de kläder, de bruka hemma; från Svea- och Götaland vanligt vete, vintervete [alltså råg, min anm.], korn och alla slags grönsaker till husbehov, vilket allt föres dit sjöledes."
Vissa birkarlar bosatte sig i Stockholm. Där kallades de "bottnekarlar", och de synes främst ha ägnat sig åt handel med sina släktingar i Lappland. Många av dessa bottnekarlar blev mycket förmögna; vissa blev rådmän eller borgmästare.
Och även de birkarlar som stannade kvar i älvdalarna kring bottenviken var ofta mycket förmögna, jämfört med sin tids svenskar i gemen; birkarlen Henrik Larsson (Oravainen) på Oravaisensaari i Vojakkala ägde 1553 33 kor, vilket kan jämföras med Linköpingsbiskopen Sven Jacobi, en av Sveriges ledande män, som vid sin död 1554 ägde 57 kor.
Bönderna i Luleå socken, alltså även de som inte var birkarlar, hade 1571 i medeltal en förmögenhet på 168 mark. I den mycket rika Kopparbergs socken var medeltalet 122 mark. I Torneå socken hade nästan alla invånare förmögenheter som översteg 150 mark.
Gustav Vasa och hans söner uppfattade med viss rätt birkarlarna som farliga motståndare; under Karl IX:s och sonen Gustav II Adolfs regeringar kom birkarlarnas rättigeter gradvis att urholkas, och när handelsstäderna Torneå, Luleå och Piteå anlades 1620, var deras tid ute. Deras handelsmonopol, som varit grundvalen för deras existens avskaffades, och de anmodades slå sig ner i städerna och bli borgare, precis som den samtida lågadeln i södra Sverige. Båda dessa grupper, som socialt och rangmässigt låg nära varandra, hade vid denna tid spelat ut sin roll och förvandlats till onyttiga anakronismer, som inte längre förde samhällsutvecklingen framåt.
Mycket få birkarlar valde att bli borgare; de flesta stannade kvar på sina gårdar och blev bönder. Detta ledde till att birkarlssläkterna omkring 1650 inte längre skilde sig märkbart från andra medlemmar av bondeståndet i fråga om rikedom, anseende eller inflytande.
BOSTÄDER
Vid sekelskiftet 1599/1600 reste riksantikvarien Johannes Bureus i Västerbotten. Han skriver följande om bostäderna i Övertorneå socken:
"Prästen bodde själv i rökstuga som gemena bönder [de som inte var birkarlar?], men för vägfarande hade han liksom bland de rikaste bland allmogen [birkarlarna?] stugor med skorsten, glasfönster och bord och sängar"
Drygt ett århundrade senare var Tornedalsgården utvecklad som typ; Mangårdsbyggnaden var av parstugetyp med en centralt placerad förstuga vilken på var sin sida hade pörte och stuga. Ibland, i synnerhet framemot 1800-talet, hade byggnaden också en övervåning.
I Lappmarken var byggnaderna länge mycket anspråkslösa kojor . Först på 1800-talet började man bygga större gårdar av Tornedalstyp.
Fjärdingsmannen var en polisman, som var anställd av socknen. Till hans uppgifter hörde att rapportera brott till länsmannen eller kronofogden, samt att hjälpa till vid skatteuppbörden. Titeln ersattes 1954 med poliskonstapel.
KLÄDEDRÄKT
Birkarlarna verkar, enligt illustrationerna till Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken", vid 1550-talets mitt ha klätt sig på orientaliskt eller östeuropeiskt sätt; de bar oftast toppiga mössor, men kunde även ha runda europeiska baretter. Huvudplagget var en knälång rock eller kolt, vilken kunde ha en stor uppvikt krage, som på baksidan hade fyrkantig skärning. Hängande från bältet hade birkarlarna ofta en broderad väska eller börs, samt, på väster sida ett svärd eller likande sidovapen. Denna klädedräkt, kom i Tornedalen med vissa förändringar att leva kvar från till 1800-talet.
År 1728 ägde en förmögen nybyggarhustru i Enontekis följande kläder (språket har moderniserats):
"Av kläder en kjortel av "polmit", dito tröja av "polmit"; en tröja av rött kläde; 2 stycken vadmalskjortlar, den ena ny, den andra halvsliten; 1 stycke fåskinnspäls; 1 stycke nytt snörliv av "rött öwer Kyklika", med 3 par små silvermaljor; 1 kvinnfolksmössa av plysch; 2 stycken huvor av Schlesiskt linne; 2 halsdukar av "Sarwet och dräll".
1758 hävdar Abraham Hülphers att klädedräkten i Västerbotten var den prydligaste och kostsammaste i hela riket. Husbönderna hade rockar av blått kläde eller färgad vadmal; på vintern bar man pälsar överdragna med blått eller brunt tyg. Även drängarna var välklädda; de bar klädesrockar och blåa västar med tennknappar och hade på huvudet röda filtmössor.
1788 skriver botanikern Samuel Liljeblad att männen i Övertorneå hade rund mössa av sammet eller svart vadmal; sömmarna klädda med färgade band. De bar lång rock med brokiga gördlar. Kvinnorna bar många halskedjor ock pärlband; de hade förkläden, koftor och klädeshuvor; "Mycket röda kläder älskades". Liljeblad beskrev helgdagsklädseln.
Vardagsdräkten var mer anspråkslös. J. W. Zetterstedt reste 1821 i Tornedalen. Han beskriver Jukkasjärvinybyggarnas vardagsdräkt som bestående av en grov blågarnsskjorta, vadmalsbyxor, ullstrumpor och kängor. Utomhus bar de lång vadmalskolt eller kort tröja. På huvudet bar de hatt eller filtmössa. Kvinnorna bar kjortel och tröja av ylle, och förkläde av linne, kattun eller bomull. Runt halsen bar de ett lärftkläde eller en bomullsduk. Typiskt för Jukkasjärvi var att kvinnorna var en bindmössa av kattun, som gick ner över öronen, knöts under hakan, och i pannan hade en lång snibb, men annars kunde de också knyta ett stort tygstycke kring huvudet.
KOST
Kosten var fram till 1900-talets början mycket enkel; dess huvudelement var fisk, bröd, välling och fil (piimä).
Fisken åts färsk, rökt eller torkad. Brödet bakades på kornmjöl med agnar och allt. Det vanligaste brödet var rieskan, ett relativt tjockt tunnbröd, som vid fest bakades av skrätt mjöl och med tillsats av surmjölk. Under nödår blandades mjölet med bark, halm eller blad av mjölkört. Detta nödårsbröd bakades i formar för att inte falla sönder under gräddningen.
Fram till potatisens genombrott på 1800-talet odlade man mycket rovor, i synnerhet i Lappland. Linné skriver att samerna var så förtjusta i rovor att de gärna bytte en hel renost mot en rova.
Nämndemännen, eller tolvmännen, som de också kallades då de åtminstone teoretiskt sett skulle vara tolv till antalet i varje tingslag, var högt betrodda bönder, vilka valts in i den nämnd som vid tingen beslutade om de anklagades skuld. Nämndemannaämbetet var högt skattat, och arvodet var inte föraktligt. Det var bara de förnämsta bland bönderna som kunde hoppas på en plats i nämnden. Den äldsta nämndemannen i tingslaget kunde ibland kallas tingsdomare.
NÄRINGAR
J. W. Zetterstedt beskrev 1821 de dagliga göromålen på ett Lappländskt nybygge på följande sätt:
"Karlarnes göromål är upptimrandet af hus, tillredandet och användandet af fiskeredskap, förfärdigandet af åkedon m.m. Qwinnorna sysselsätta sig med någon spånad af ull och hampa, samt wäfnad af blångaren och walmar (vadmal) till familjens behof. Strumpor och wantar sticka de ock. Dessutom tillhörer matlagningen och kreaturens skötsel hufwudsakligen dem. Uti bergnings förrättningen af gröda deltaga både karlar och qwinnor."
På det flesta gårdar odlades korn, rovor (från 1800-talet potatis), och ibland lök till husbehov. I vissa byar var åkerarealen ganska betydande, men större delen av en gårds ägor var utan undantag ängar av olika slag, vilka dels låg under fäfot, dels fick växa under sommaren för att sedan skördas till vinterföda för kreaturen.
Jakt och fiske upptog, särskilt i Lappmarken, det mesta av männens tid. De vanliga fiskemetoderna var nätfiske och ljustring. Man satte en ära i att ha oklanderliga fiskeredskap, varför mycket arbete lades ner på reparation av näten. Ännu vid 1800-talets början jagade man på sina håll i Lappmarken med armborst; ett vapen som dock under 1800-talet helt undanträngdes av mynningsladdade bössor.
Bytesdjuren kunde vara vildren, som jagades för köttets skull, och ofta snarades, och björn, vilka ofta jagades med lansar, s.k. björnspjut. Björnen jagades dels för köttets, dels för pälsens skull, men ren pälsjakt på t.ex. ekorre (vars magsäck dock ansågs vara en delikatess), järv, varg, räv, och andra pälsdjur förekom också, och kunde vara mycket inkomstbringande.
Många bönder ägnade sig också åt tjärbränning, och särskilt de fattiga köpte upp stora partier renhorn av samerna, och kokade lim av dessa. Detta renhornslim ansågs vara av mycket god kvalitet, och såldes, liksom tjäran till borgarna i Torneå/Haparanda.
Sexmännen - så kallade eftersom de var sex till antalet i varje socken - valdes av sockenstämman, och hade dels till uppgift att tillse kyrkans och prästgårdens underhåll, dels, och viktigare, att övervaka församlingsbornas tukt och kristna seder. De skulle vara allvarliga, allmänt respekterade, och uppriktigt kristna män. Sexmansämbetet var mindre eftertraktat än nämndemansämbetet, och avskaffades 1862.
SPRÅK
Språket i Tornedalen, samt nybyggarna i lappmarksförsamlingarna Karesuando, Jukkasjävi och Gällivare, samt i äldre tid Överkalix, var finska i olika dialektala varianter.
I Tornedalen, Jukkasjärvi och Karesuando talades den finska dialekt som kallas Tornedalsfinska; i Gällivare fram till Svappavaara i norr och fram till Vettasjärvi i väster talades den dialekt som kallas Gällivarefinska. Finskan var i början förra seklet utbredd till och med Nattavaara, Sarvisvaara, Korpilombolo och Koutujärvi i söder. Längre söderut var språket svenska eller Överkalixmål.
I äldre tid var de flesta nybyggare tvåspråkiga; de behärskade både finska och samiska, men ytterst få kunde tala svenska innan den hänsynslösa försvenskning av tornedalingar och samer, som tog sin början vid förra sekelskiftet.
Försvenskningen innebar i praktiken ett stämplande av de finska och samiska språken som andra klassens språk; språk för underlägsna människor. Staten ville, med nationalistiska motiv i tidens anda utplåna den finska kulturen och ersätta den med svensk kultur och svenskt språk, samt att förvandla den samiska kulturen till en pittoresk ögonfröjd för stockholmare. Båda dessa mål uppnåddes i stor utsträckning
HUVUDSAKLIGA KÄLLOR
Kyrkoböcker för Gällivare, Jukkasjärvi, Junosuando, Karesuando, Korpilombolo, Muonio, Pajala, Turtola, Tärendö, Vittangi, Ylitornio, Övertorneå församlingar
Mantalslängder, domböcker och jordeböcker för Västerbotten och Norrbotten.
Ljung, August 1944: "Familjeregister för Jukkasjärvi (och Vittangi) församlingar för åren 1719-1923" manuskript, SVAR
Ljung, August 1948: "Familjeregister för Karesuando (Enontekis) församling för åren 1720-1923" manuskript, SVAR
Ljung, August 1950: "Familjeregister för Gällivare församling för åren 1742-1894" manuskript, SVAR
Ljung, August 1955: "Familjeregister för Pajala församling för åren 1838-1884" manuskript, SVAR
Wahlberg, Erik: "Lovikka", kapsel nr. 10 i "Fil. Dr Erik Wahlbergs familjeregister" på Nordkalottbiblioteket i Övertorneå.
Wahlberg, Erik: "Kuoksu", kapsel nr. H 21 A i "Fil. Dr Erik Wahlbergs familjeregister" på Nordkalottbiblioteket i Övertorneå.
ÖVRIGA KÄLLOR
Arell, Nils 1983 : "Arbete och liv i Vittangi-Karesuandoområdet", Umeå, Umeå universitets förlag
Barck, Åke 2000b: "Kurravaara genom 300 år", Kiruna: Kurravaara hembygdsförening
Berggård, Birger 1990: "Kangos 350 år 1640-1990", Eget förlag
Berglund, Mats (?) 2000: "Moskojärvi bys hemsida": (http://www.gellivare.se/forening/mosko/)
Enkvist, Åsa: "Gestalter ur Poromaasläkten", manuskript
Fjällborg, Tore, 1996: "Familjeregister över Lantalaiset i Övre Kalix älvdal", Kiruna, eget förlag
Fjällborg, Tore 1996: "Kaalasjärvi (Luspaniemi) första krononybyggarna", Kiruna, eget förlag
Fjällborg, Tore 1997: "Killingi familjeregister", Kiruna, eget förlag
Fristedt, Erik 1970: "Torneå domsaga 1270-1970", Sthlm, Proprius förlag.
Grape, Ernst 1947: "Den gamla släkten Grape", Uppsala, eget förlag
Groth, Östen 1994: "Nordkalotten, konung Faravids land", Sthlm, Tidens förlag.
Hanno, Carl Uno (red) 1977: "Vittangi – en bok om en livskraftig bygd", Kalix, Vittangi hembygdsförening
Hansson, Emilia 1932: "I midnattsol och midvintermörker", Sthlm, Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag.
Kirunatidningens historiespecial nr 1 (1993, nr. 2 (1994), nr. 3 (1995), nr. 4 (1996), nr. 5 (1997).
Kuoksu, Erik Johansson 1999a: "Nybyggarsläkter i Jukkasjärvi och Enontekis fram till 1700-talets mitt", Kiruna: eget förlag.
Kuoksu, Erik Johansson 1999b: "Birkarlen Olof Joensson (Olkkuri) i Kainuunkylä och hans ättlingar 1485-1925", Kiruna.
Kuoksu, Erik Johansson 2001a: "Tornedalssläkten Kyrö 1500-1930"
Kuoksu, Erik Johansson 2001b: "Masmästarsläkten Fors från Tornefors 1681-1930"
Lindstedt, Ingemar: "Lindstedts dagbok", Jukkasjärvi Kykoarkiv, SVAR
Lundmark, Bo 1979: "Anders Fjellner-samernas Homeros och diktningen om solsönerna", Umeå, Acta Bothniensia occidentalis.
Marainen, Johannes 1997: "Karesuando samesläkter", Umeå: Sàmiid Riikasearvi
MET-aviisi nr. 2-4 1996.
Muotka, Bror 1996: "Glimtar ur Övertorneå sockens tidigare historia"
Mäkitalo, Juhani 1988: "Fordell-suvun Luulajan haara", Genos 59
Niemi, Sibylla & Lainio hembygdsgille 1981 (red): "Lainio, vår hembygd", Kemi
Nordlander, Johan 1990 "Norrländska samlingar, första serien 1-6": Umeå: Johan Nordlander-sällskapet
Olsson, Uno F 1983: "Folklore i Torne lappmark", Kiruna: eget förlag
Paulaharju, Samuli 1966: "Ödebygdsfolk", Sthlm, Natur och Kultur
Persson, Curt V 1998: "Hannun Jussa familjeregister, del I & II ", Jukkasjävi, Jukkasjärvi hembygdsförening
"Porträttgalleri från Norrbottens län", Malmö: Skånetryckeriets förlag 1937
Ranta-Rönnlund, Sara 1971: "Nådevalpar", Stockholm, Askild & Kärnekull
Regnard, Jean Francois 1946: "Resa i Lappland", Sthlm, Fahlcrantz & Gumaelius
Samzelius, Hugo 1903: "Kengisverken" ur Personhistorisk tidskrift
Sidmalm, Sune (red) 1974: "Vittangi 300 år, jubileumsnytt nr 1/74".
Steckzén, Birger 1964: "Birkarlar och lappar", Lund; Almqvist & Wiksell
Tawe, Wilhelm 1958: "Jukkasjärvi kyrka och bygd 350 år", Luleå 1958
Tenerz, Hugo 1962: "Ur Norrbottens finnbygds historia", Uppsala: Almqvist & Wiksell
Tornedalskommunernas historiebokskommitté 1991: "Tornedalens historia I"
Tornedalskommunernas historiebokskommitté 1993: "Tornedalens historia II"
Wahlberg, Erik 1962: "Birkarlar och birkarlssläkter i Tornedalen" ur Tornedalen årgång 1, Uppsala
Wahlberg, Erik 1963: "Tornedalica 2: Finska ortnamn i Norra Sverige", Uppsala
Wahlberg, Erik 1988: "Bondeskalden Antti Keksi", Tornedalica nr. 45.
Wanhainen, Valde Lorens och Snell, William 1970: "Tornedalica 10: Liv och arbete i Norrbottens finnbygder", Luleå
Zetterstedt, J. W. 1822 : "Resa genom Sveriges och Norriges Lappmarker, förrättad 1821", Lund
____________________________________________________________________
Rättigheterna till detta material förbehålles av författaren, Erik Kuoksu
